"Lyckligaste dagen i mitt liv"

Det är Victorias ord efter denna lördag. Hon har äntligen tagit hål i öronen och hon är så LYCKLIG! Detta har hon sett fram emot i flera år. Vi har alltid stoppat och sagt att hon inte får det pga av hennes sjukdom och infektionsrisken. Detta har hon haft full förståelse för och inte sagt så mycket mer om det. Men hon har alltid pratat i termerna om att när jag blir friskt DÅ vill jag ta hål i öronen. Hon önskade sig det i present när hon fyller år i mars. Men jag och Mattias kom fram till att vi kör nu, varför ska vi skjuta upp något som kan ske idag. Tyvärr lever vi i vetskapen om att man aldrig vet vad som sker imorgon. Tänk om vi lovar henne detta till födelsedagen och så sker det mest fruktansvärd innan dess......vi vill inte ens tänka tanken, men tänk om. Att ännu en gång har lovat henne en sak som vi inte kan uppfylla pga av den j-vla sjukdom.
Men nu är det gjort och hon lyser av lycka. Hon kunde inte äta innan vi skulle iväg, så nervös och spänd av förväntan var hon. Allt gick jättebra och hon såg mest chockad ut när första örhänget satt på plats. Det gjorde inte alls ont tyckte hon. Kan tänka mig att hon har varit utsatt för mer smärta än så:). Detta var ju också en positiv smärta.

Min tankar finns hos en familj som just nu lever i det mest fruktansvärda......livet går ej att rädda på deras son. Han har genomgått BMT som Vickan och vi har peppat varandra att det ska gå bra. Allt vändes på några dagar och nu räknar de dagar som de har kvar tillsammans. Kan inte med ord beskriva den maktlöshet som man känner inför CANCER!!!