Äntligen....

.....vågade Victoria dra ut sin första tand. Vi har varit hos tandläkaren flera gånger för att öva och praktisera hur det hela kommer att gå till. Men idag var det dags, hon kändes mycket fokuserad innan. Hon har en helt fantastiskt tandsköterska som peppar henne och går sakta och varligt framåt. Hon är på en specialisttandvård i och med alla cellgiftsbehandlingar.

Började med bedövningssalva och fortsatte att fylla på med bedövningssprutan. Allt flöt på bra, det behövdes mer och mer bedövningsmedel för att få hela tanden att somna. Det gäller en mjölktand i överkäken som behöver komma ut för att tanden under ska komma fram och inte växa snett. Tandläkaren kom in när bedövningen var klar och började känna. De kom fram till att det behövdes mer bedövning. Nu började det jobbigt, det tog tid och det var jobbigt för Vickan att inte veta vad som ska ske. Till slut var det dags för dragningen och efter en del peppning från mig och övertalning så körde vi och det gick snabbt. Hon var mycket lättad och nöjd efteråt. Kändes bra efter, tandsköterskan lät oss ta den tid vi behövde och hon kände att jag kunde styra Vickan och lugna henne. Hon sa efteråt att jag var så bra på att få henne lugn när hon grät och att hon lyssnade när jag sa till henne att andas lugnt och djupt. Hon blev så koncentrerade när jag pratade med henne. Det är ju dock inte så konstigt, vi har övat några år tillsammans med många jobbiga situationer som har krävt övertalning på hög nivå........

Blev ledsen över att läsa kommentaren som jag fick härom dagen från en mamma som heter Carin. Hennes son har råkat ut för samma återfall som Victoria har haft, återfall i CSN. Usch jag vet verkligen hur de mår just nu och hur tankarna far runt. Spöket som du pratar kring Carin, besöker en ofta:( Jag försökte att kommentera på din hemsida men det gick ej. Skriv gärna en kommentar igen här, vart jag kan nå dig t ex mail. Vill gärna var till er hjälp om det går. Ta hand om er!