Försöker verkligen att få Victoria att våga ta egna steg. Hon är oftast rädd för nya saker och att släppa oss föräldrar eller andra vuxna. Hennes vardag har ju sett ut på det sättet, att vi alltid har funnits där för henne. Mycket nära på sjukhuset! Marcus däremot har fått vara mer självständig. Sovit hos andra när vi varit på sjukhuset, stannat kvar med sjuksköterskor när vi har sövt Vickan osv, och han har alltid funnits sig i detta. Inga problem att följa med någon annan en stund om vi bett honom om det. Detta resulterar i att vi har en son som vågar allt och en dotter som backar allt! Inget av tillstånden är det mest ultimata utan en blandning av dem båda vore ju bra:).I tisdags åkte Marcus buss till stan själv och det var väl inget, tyckte han. Farmor har övningsåkt med honom 2 ggr och jag har tagit emot på busstationen i stan. Nu åkte han själv, farmor lämnade hon vid bussen och såg till att han kom på rätt buss. Men det var inga problem. Han tränar ju hockey på tisdagar och ska vara på is 14.45 och det är inte den lättaste tiden när man jobbar!!
Igår var det dags igen, Victoria hade tandläkartid 15.30 och jag skulle inte hinna hem och hämta dem. Så de åkte buss tillsammans till stan. Gissa om hon hade ångest över detta dagen innan. Många tänk om frågor var det. - Tänk om bussen är sen?- Tänk om du är sen? - Tänk om, tänk om, tänk om. Farfar lämnade dem vid bussen och jag tog emot i stan. Det gick bra och det kom en leende tjej ut ur bussen, härligt! Vi fortsatte sedan med utmaningar, åkte till tandläkaren. Hon gick med på allt de hade bestämt att de skulle göra idag, fantastiskt!! Hon ska ju dra ut 2 tänder och för att lyckas med detta behövs en del övning i sakta mak. Igår tog hon bedövningssalva på tanden och vågade till och med ta sprutan med 2 droppar. Snart kanske vi är i land!!
Sedan vart det shopping på stan och fika! Så mysigt!
Nästa vecka har vi fått tid för att vaccinera Victoria för svininfluensan, nu ska hon oroa sig inför detta istället:) Stackars lilla!
4 kommentarer:
Hej, tack för din kommentar som gjorde att jag hittade tillbaka till din blogg som jag tappade bort för ett tag sedan. Jag har nu läst långt tillbaka och gläds med er över utvecklingen. Du har två otroligt vackra barn och du verkar vara en underbar mamma.
Himla kul att ni börjat agility, är ni på Karlstad?
Kramar
Lilla Stumpan! Visst vore en blandning av brorsans "tuffhet" och syrrans "försiktighet" det ultimata men hur ofta uppnår man det? Det får ta sin lilla tid precis som du skriver. Er lilla Stumpa har alldeles för mycket i ryggsäcken för att fungera precis som ni önskar just nu. Tänk bara på att hon hade inte varit denna lilla söta och goa tjej om det inte varit för att hon har er, dig,Mattias och brorsan så klart! Babysteps... babysteps...
Ja visst har de fått olika förutsättningar era barn. Sedan är ju barn olika redan från starten. Kolla bara på mina båda... Jag kommer ihåg en liten tjej som var väldigt försiktig och höll på att bryta ihop när de skulle måla med fingerfärg på förskolan. En ledtråd: det var inte någon av mina barn ;) Jag tycker att Vickan är väldigt stark trots allt hon har genomgått och det tror jag är mycket eran förtjänst.
Ligger på barnonkologen i Uppsala o läser din blogg. Min son Hannes 9 år fick ALL våren 07.Kom hit i tisdags för slutkoll, allt frid o fröjd. Så hittade man leukemiceller i cns. Inget i benmärg. Nu ny behandl och ev BMT. Kändes så hoppfyllt att läsa om er tjej. Har också börjat skriva en blogg, skönt att skriva ur sig. carinsblogg.bloggsida.se. All lycka till er! Carin
Skicka en kommentar