när ska detta ta slut? Varför kan ingen komma på botemedel för den förb-nnade cancer?? Hur kan man som familj leva vidare utan sitt älskade barn? Mina tankar har varit hos familjen i veckor, då jag visste hur de hade det. Vi träffade dem på Ronald McDonald runt jul 2007 när Victoria insjuknade igen. En underbar familj, med två bedårande barn. Vi tänker på er, varma kramar och styrka kommer från oss.
Idag kom tiden för återbesök till Göteborg, ons den 9 sep ska vi dit för div provtagningar, så där 15-20 rör!! Porten finns ju kvar, vi står fortfarande på väntelista för att operera bort den. De proverna känner jag mig inte så orolig inför, visst vi vill ju fortfarande att det ska vara 100% Marcus märg som hägrar. Men oron ligger inför LP:n som görs i samband med att porten tas bort. Vad kommer det att visa? Kan vi verkligen få leva vidare i detta vanliga normala liv? Ska det återigen slås sönder? Vi vågar inte lita på något längre. Benen har slagits omkull så många gånger så varför ska allt bara få vara bra?
Barnen är nöjda med att skolan har dragit igång igen. De har verkligen blivit så stora och ansvarsfulla. Igår morse var första morgonen som de klarade sig själva. Jag väckte dem och sedan åkte jag till jobbet, då jag skulle öppna där. De åt frukost och gjorde sig klara, hann med tv en stund och gick sedan till skolan i tid. Mina små skruttar!! Marcus har gått hem själv några gånger för att rasta Smilla. Mina små kottar börjar bli stora och fixar det mesta. Tur att de båda gärna vill gosa och mysa i knät fortfarande, det hade jag inte klarat mig utan .
Ikväll ska jag och Victoria till uppstart för agility kurs med Smilla. Victoria är så lycklig över att hon ska få vara med. Men det var bara betalning och genomgång idag, så Smilla får snällt stanna hemma. Hon löper just nu, så hon har det nog bättre hemma. Några valpar vill vi inte ha!!
6 kommentarer:
En ängel till. Det är redan alldeles alldeles för många. Många tankar till den drabbade familjen. Man lever vidare men ibland undrar jag om det kan kallas att leva.
Jag förstår er oro. Naturligtvis. Men nej, er tillvaro ska inte slås sönder igen. Det får den inte!!!
Ha så roligt på agilityn!
Många kramar
Lotta
Lätt att säga för en som står "utanför" men nu måste vi tänka positiva tankar om provtagningen. Självklart kommer de inte att hitta något den här gången! Älskade du! Det är bra nu. Det måste det vara. Vi får inte tro något annat. Du vet att vi tänker på er.
Längtar efter att få krama om er!
va roligt att ni ska ta bort Porth a Cath. Om läkarna inte tvekar behöv ni inte heller göra det.
Tänker på er.
Jag minns hur skönt det var när barnen kändes stora och började fixa det mesta själva och nu har jag valt att börja om igen med ny bäbis... mysigt men jobbigt.
Tänk att det inte ska räcka med att vara sjuk i flera år utan sen också behöva leva med återkommande oro. Ska tänka på er den nionde.
A.
...fy det är så orättvist...
Vi tänker på er och det finns inget annat alternativ för oss än att allt ska vara bra med vickan. krama om de dina och vi ser fram emot att träffa er snart.
Helena
Hej Maria
Tittar på korten på dina barn.. Oj vad det har blivit stora.. Det är verkligen skönt på många sätt när de börja kunna ta hand om sig själva. Här går Emil och Louise också hem själva efter skolan..
Jag kan bara tänka mig hur oron gnager just nu... men det måste gå bra! ni om några förtjänar att få leva ett normalt liv!!
Hoppas ni får det roligt på agilityn!
kram Pillan
Skicka en kommentar