Tänk vad dagarna har gått fort. Tror att Victoria också börjar att bearbeta detta nu. När vi har varit i Göteborg så brukar dessa tankar komma upp hos henne. Hon hade igår en skrivläxa där hon skulle beskriva ett minnen som hon har kvar sedan hon var liten. Hon skrev 1½ sida om sin sjukdom. -Det är ju mina minnen, sa hon. Jag livet har sett olika ut för alla barn. Hennes svar på läxa skiljer sig nog ganska mycket från övriga klasskamraters svar och minnen.
Vet att hennes fröken förra året beskrev just detta, när de hade uppsatsskrivning. Alla skrev om fantasi och andra saker, men Victorias uppsats var en ren bearbetning om allt som skett i och med hennes sjukdom. När fröken berättade om hur hon hade känt när hon läste Victorias berättelse så hade inte jag långt kvar till tårarna. Hon har berört många vår lilla skrutta!!!
Hon vaknade imorse och hade kramp i benet, då var hon ledsen när hon kom ner till mig. När hon ledsen så är detta förknippat med sjukdom, då kommer alltid tankarna om att hon har varit sjuk och allt som de haft med sig. Tårar och sjukdom går hand i hand för henne:(
I söndags fick hon äntligen komma tillbaka till sin simträning. Gissa om hon sken som en sol i bassängen, som hon har längtat. Hon tyckte ju att det var jättekul när hon fick sitt återfall dec 2007, hon längtade efter att få simma igen och nu är hon där. Underbart!
Marcus har dragit igång med sin hockeyträning så nu är livet inrutat igen. Han går även på extra träning bara för målvakter och det är ju sååååå roligt. Han skiner som en sol när han får träna med de äldre killarna som också är målvakter. Kul att han har funnit något som han verkligen brinner för!
3 kommentarer:
Det är så skönt för mig att läsa i din blogg. Det får mig att förstå att det finns en tid bortom denna på sjukhus och morfinpumpar och furix! Och att man som förälder kan stå på andra sidan sjukdomen utan bitterhet. Hoppas jag får känna som du om ett och ett halvt år.
Kram.
Anna, det känns för j-vligt när man är mitt upp i det. Man går runt, runt som i ett hjul. Man varken ser eller reflekterar vad som sker runt om. Men en dag kommer solen fram och man ser en liten ljusning. Ljusningen blir större och större. Men mörkret kommer aldrig att försvinna, det ligger och pyr där bak hela tiden och det får vi stå ut med. Kram Maria PS jag läser din blogg varje dag och det är en bearbetning för mig att se tillbaka i min egen blogg och försöka minnas hur det var. Känns inte som att det är vi som har gjort allt som jag skrivit. Snart är du där med!
Ja, så sitter man här med tårar i ögonen kl 07.20 en alldeles vanlig fredag morgon. Att Vickan behövt stå ut med allt som hon fått göra över tid känns så förb... orättvist. Tyvärr upptäcker man ju så många familjer där ute i landet som drabbats av den elaka cancerns öde. Vi som bara står vid sidan om och tar del av er historia kan aldrig sätta oss in i hur det känns men ni ska veta att vi finns där hela tiden! Är inte längre bort än ett telefonsamtal även om det är många mil mellan oss! Kram
Skicka en kommentar