..kring mitt inlägg igår. Jag reagerade när Anonym kommenterade kring att hon/han ville vara i vår situation, och det kan jag förstå. Först fick jag dåligt samvete att jag klagar inför något som vi inte vet. När andra har förlorat sina barn och deras högsta önskan är att vara kvar i vårdkarusellen och fortsätta få hoppas på att det ska komma en behandling som gör deras barn friska. Samtidigt så är det ju så att det är en oerhörd press att leva under dessa provsvar och behandlingar och det man är avundsjuk på är ju på dem som har friska barn. Ingen vill ju egentligen leva det liv som vi lever, men jämfört med att inte ha sitt barn alls så är ju det bättre. Hoppas att ni förstår hur jag menar.
Har idag varit på utvecklingssamtal med Victoria och allt var så bra. Hon hänger med i alla ämnen och arbetar så flitigt. Roligt att höra! Många barn som har strålats har ju inlärningssvårigheter och vi är glada så länge det visar motsatsen. Vet att strålningsskadorna ofta uppkommer senare i tonåren.
Vi tar nu ett djupt andetag och inväntar morgondagen.
8 kommentarer:
Våra hjärtan och tankar finns hos er inför morgondagen!!!
Och du, ha inte dåligt samvete inför att du känner som du gör,oavsett anonyms kommentar och livsöde.
Man kan inte leva andra människors liv utan måste få lov att vara i det man har. Hur man än vrider och vänder på sin situation så finns det alltid de som har det värre.Det förminskar dock inte den smärta och den upplevelse man har inför sin egen situation.Det enda sättet att kunna genomlida det som är jobbigt är att få släppa ut sina känsloupplevelser.Det är tillåtet att få ha sin egen upplevelse av saker och ting. Var och en av oss äger rätten till sin egen upplevelse och det måste vi andra visa respekt inför. Vi berbetar ju saker olika, och ett bra sätt att bearbeta sorgen är ju att få berätta sin egen upplevelse historia.Den är sann just för mig.
Det är helande att få delamed sig många gånger.Vi som läser din blogg känner alla med dig, och läser den för att på något sätt få dela erat öde.
Många kramar
Helena
Jag förlorade mitt barn i cancer för åtta månader sedan men jag skulle inte vilja vara i era kläder. Naturligtvis vill jag ha mitt barn hos mig men jag vill ha ett friskt barn som aldrig behövt uppleva denna grymma sjukdom. Er situation är så fruktansvärt svår och ni lever under en omänsklig press. Ni är otroligt duktiga på att ta vara på livet men det mörka molnet finns ju alltid där. Jag har ju varit i samma situation som ni och vet att så ska inget barn behöva ha det. Inget barn ska behöva leva med döden så nära som "cancerbarnen" gör. Som "käringa lindell" sade finns det alltid de som har det värre men det underlättar ingenting. Min son David 11 år dog samtidigt som Max, Saga och Engla mördades så brutalt. Jag tänkte att jag inte hade rätt att sörja då mitt barn fick somna in i min famn, utan rädsla eller smärta, medan Max, Saga och Engla fick fruktansvärda slut. Men det går inte att tänka så. Min smärta är min, min sorg är min. Er rädsla och oro är er och fullt fullt fårståelig efter det ni gått igenom. Jag önskar av hela mitt hjärta att allt går bra för er. Kram Lotta
Jag förstår vad du menar och håller alla tummar och tår jag kan att proverna är bra. Tänk att ett vanligt Svensson liv kan vara ens högsta önskan! och ni är verkligen förtjänta av att få just ett sånt!!
Ses vi på julfesten eller är det för mycket folk där för Victoria?
kram Pillan
Tänker på er inför morgondagen. Det är verkligen tortyr att behöva vänta på provsvar gällande så här allvarliga sjukdomar. Känner så väl igen din ångest. Ingen borde behöva få uppleva detta...
Stor kram Isa
hej famlijen mangelin
Sänder upp många styrke kramar i från oss i halmstad. Ni finns i mina tankar i dag.
Många kramar (mat) Mia
Tänker på er! I vanliga fall serverar jag Victoria lunch vid den här tiden, så just nu tänker jag lite extra på er.
KRAM, KRAM, KRAM, KRAM
Det är alltid svårt att veta vad man kan skriva/säga för att inte göra någon annan illa. Men i den situation ni/vi befinner sig så måsta man nog försöka släppa de tankarna. Det är i första hand våra barn vi finns för just nu. Och det är ni som äger er sanning.
Jag har tvekat att skriva kommentarer här på bloggen av just denna anledning, då min dotter ju mår bra jämfört med Victoria just nu. Och det känns fel att "stoltsera" med det. Samtidigt kan jag tycka att man kan bli stärkt av att se de bra stunder som finns också ibland trots tuffa behandlingar.
Varma hälsningar och tummehållande från Mammanonna och Lojsan
Hej
Som sagt innan - det finns alltid de som har det värre. Jag tycker inte du ska få dåligt samvete för att du känner att det är orättvist att Victoria drabbades av cancer, bara för att det finns de som förlorat sina barn i sjukdomen och din dotter lever. Du måste få beklaga dig över det, för det är en fruktansvärd press ni lever under.
Jag klagar också på saker i mitt liv, och jag tycker jag har rätt att klaga över det TROTS att det finns människor som har det värre. Annars blir det lite "men tänk på barnen i afrika" över det hela - man kan inte klaga på något. allt är frid och fröjd för vi har mat på bordet. Hoppas du förstår hur jag menar! Om inte du skulle få beklaga dig över att ditt barn drabbats av cancer bara för att hon faktiskt lever och till och med är "cancerfri" nu, då skulle familjer med friska barn inte kunna klaga över någonting. Och det har de ju rätten att göra. Min mamma blev t.ex. skitarg när någon tanta ville lägga ner min lågstadieskola runt 1995 så då gick hon med i skolföreningen. Hon hade rätt att bli arg över det, trots att både jag och brorsan var friska. Precis som att du har rätt att känna att det är orättvist att Victoria drabbats av leukemi och att ni får leva med en ohygglig oro inför varje provsvar, trots att det finns föräldrar som mist sina barn.
KRAM!
Skicka en kommentar